HAMMARBYARE

17 år på mitt 18:e bodde jag våren 1975 en kort tid i det så kallade "styrkjärnet" på Katarina Bangatan-Götgatan på Södermalm i Stockholm. Jag hade spelat både pojklagshockey och pojklagsfotboll i St:Erikskuppen men höll innan tiden i styrkjärnet inte på något särskilt lag.

I trapphuset där på Katarina Bangatan brukade emellertid några herrar dela husrum och flaska och de boende lät dem hållas. Tvärtom fick gubbarna istället en bit mat, en gammal skjorta och ibland något starkt. Och då kom de igång!

Det var "Berras lyra mot Nisse 53" eller "Långens skott från egen planhalva 56" och berättelser om alla ungar som växt upp där i kvarteren och om Lennart Skoglund, om sammanhållningen, om när arbetargrabbarna från Söder slog de rikare grabbarna från Norr. Om livet och fotboll. Och om Bajen. Klubben som förenade, gav gemenskap och tillhörighet. Och i likhet med många andra söderbor blev Bajen från den våren en självklarhet för mig.

Jag har därefter genom åren gått på en del matcher i främst hockey och fotboll, en del möten och betalat mina avgifter. Lågaktiv kan man säga. Men alltid hammarbyare. För själv tillhör jag den där sortens klubblojala hammarbyare. För mig finns bara en klubb och det är Bajen och det gäller i alla sporter.

På senare år har jag gått med barnen på en del matcher och på skolorna på Söder är ungarna med klar majoritet hammarbyare. Bajen är helt enkelt klubben man inte bara håller på. Det är en del av sammanhanget.